Att försöka komma vidare

Vi har varit på habiliteringen angående H. Vi pratade mycket om hur vi ska kunna nå H, hur vi ska få hen mer delaktig. Det är jättesvårt, H vill inte träffa någon utomstående. Vi hade även videomöte med läkaren på bup och H var faktiskt med en liten stund. Dock svarar hen bara ja och nej på frågor och jag hoppas läkaren förstod hur svårt vi har att nå fram, motivera och komma vidare.

Jag hade även ett digitalt möte med elevhälsochefen och en ur frånvarogruppen i kommunen. Jag har länge velat ge vår syn på vad som fungerar och vad som blivit fel gällande båda barnen, men framförallt med H. Jag tror att de lyssnade, det kändes så. Något jag kom fram till är att jag är nog mer arg och besviken på skolan är jag trott. Bara jag pratar om det som H varit med om så blir jag ledsen och tårarna kommer. Det har skett allt för många fel och jag har svårt att släppa det. Alla kan göra fel, det är jag medveten om och jag hade nog lättare kunnat lägga det bakom mig om någon ansvarig från skolan hört av sig och faktiskt bett om ursäkt för att saker blivit så fel. Jag tycker att skolan borde ta på sig en stor del av ansvaret men istället sopas allt bara under mattan och vi ska helst inte prata om det.

H har blivit fasthållen och instängd av lärare och assistenter, hen har blivit slagen av elever på skolgården flera gånger. Vid ett tillfälle blev H nerputtad på golvet i studietorget och sparkad av tre elever, ingen lärare hörde av sig om detta. Jag upptäckte det först när jag såg flera blåmärken på H. I femte klass, när H börjat komma korta stunder till skolan skulle hen försvara en vän på skolgården i samband med att skolan slutade. H blev nerslagen, nycklar användes som knogjärn och telefonen gick i bitar. H grät och jag fick ett samtal om vad som hänt men har efter det inte hört något. Tänker att skolan kanske skulle återkopplat, hört av sig om hur det var med H. Ett barn som mår så dåligt av att vara i skolan och pressar sig att gå dit, blir slagen av andra elever och ingen hör av sig om hur det är med H?

Jag inser att jag är arg och bitter över det som hänt. Jag kan inte göra något åt det och måste gå vidare, det vet jag. Jag försöker visa H att jag har förtroende för skolan men det är inte alltid så lätt. Trots detta har jag aldrig pratat negativt om skolan eller om någon lärare med H. Jag har alltid förklarat för H att de vill hens bästa och arbetar för att hen ska få en bra skolgång.

Igår såg jag ett stort kamratgäng i vårt kvarter, de flesta går i den klass som H egentligen tillhör. Det var både killar och tjejer, de skojade och såg ut att ha roligt och njuta av sommarlovet. Det högg till i hjärtat, jag önskar så att H också hade fått uppleva det. Samtidigt så är det kanske mer min önskan, H verkar relativt nöjd med att vara hemma själv. Det är flera månader sedan hen träffade några kompisar på fritiden och jag vet att H faktiskt tycker om att träffa vänner när det är ett sammanhang som hen känner sig trygg i.

Imorgon är det midsommarafton. Jag önskar att vi kan förmå H att vara med någon liten stund. När H är med oss korta, korta stunder och jag får se ett leende på hens läppar då fylls hela jag av glädje. Det är den absolut bästa känslan, när jag ser eller hör H skratta.

Det viktigaste är att man gör sitt bästa

Första veckan på sommarlovet, det känns skönt även om det ännu inte lugnat ner sig helt. Igår hade vi medicinuppföljning för L. Idag läkar- och psykologbesök för L och på torsdag möte med habiliteringen för H. Vi har i alla fall inte kravet från skolan nu och det känns skönt, det känns lättare.

Igår fick vi hem H:s betyg på posten, så på så sätt fick vi ju en liten sommarhälsning från skolan. Tänk att ett normalbegåvat barn, med engagerade föräldrar kan hamna så utanför systemet i Sverige att de inte får ett enda godkänt betyg i skolan. Vilket misslyckande! H har inte misslyckats, vi har inte misslyckats utan skolan har misslyckats stort! Tänk att man körde på så hårt och utan anpassningar för H att hen hamnade så långt ner i ett hål som man bara kan tänka sig. Först bad man H att själv försöka klättra upp, men det hade varit en omöjlighet för vem som helst. Sen kastade man ner ett rep men det var alldeles för kort, H nådde inte upp. Till slut, när H var utmattad till max, ensam i sitt hål, så satte man upp en klättervägg. Det är långt avstånd mellan alla ”handtag” och nästan omöjligt att ta sig upp. Nu förväntar man sig att H ska ta sig upp. Längst upp står vi föräldrar och hejar på men vi kan inte själva hjälpa H.

Även med en hel del anpassningar så kommer inte H upp ur hålet. Det krävs mycket hjälp, stora insatser för att få upp H. Jag känner att man liksom gett upp litegrann. Skolan försöker anpassa efter de förutsättningar som finns men det hjälper inte. Hade de från början satt upp en klättervägg, när H fortfarande hade lite krafter kvar, så hade hen kanske kunnat börja klättra uppåt.

Jag vet att jag låter bitter men det är inte lätt att vara något annat när ens barn puttats ner i detta djupa hål. Jag undrar hur man ska kunna vända detta under H:s två sista skolår? Är det möjligt? Finns kunskapen och resurserna?

Har ni tänkt på att vi ofta säger att det viktigaste är att man gör sitt bästa. De flesta säger nog det till sina barn, bara du gör ditt bästa så är vi nöjda. Om man tänker efter är det ett ganska stort krav man ställer. Gör vi alltid själva vårt bästa? Hur mycket måste man göra för att det ska vara sitt bästa? Jag kan nog säga att jag inte speciellt ofta gör mitt bästa. Jag försöker göra saker bra men sällan mitt bästa. Jag målar en del och lägger ner tid på det men gör jag mitt bästa? Nej, jag hade alltid kunnat göra det lite mer noggrant, jag hade kunnat ägna mer tid till en målning. När jag lagar mat försöker jag göra det bra men inte mitt bästa. För då hade jag behövt göra allt enligt konstens alla regler och det gör jag inte. När jag skivar morötterna som ska kokas så är jag inte så noga med formen, jag gör biffar men dom är inte helt jämna, jag skulle alltså kunna göra det bättre. När jag städar så kunde jag dammsugit mer noggrant. När jag skriver här hade jag kunnat göra det med ännu mer eftertanke, kanske ett bättre typsnitt och bättre bilder. Jag skulle alltså kunna göra bättre.

Att hela tiden behöva göra sitt bästa, att lägga så mycket energi på varje uppgift, att ge sitt allt, det är ett stort krav vi lägger på våra barn. Det är klart att man kan använda uttrycket ibland men det är viktigt att vi inte enbart pratar om saker som prestation. För det är ju just prestation vi pratar om när vi vill att barnen gör sitt bästa. Förr sa jag ofta det till barnen, gör ditt bästa, det är gott nog. Hur ska de kunna bedöma när det är tillräckligt bra? Varför är prestationen så viktig? Egentligen borde vi säga till våra barn att försök ha roligt, försök göra saker som får dem att skratta och må bra.

När man har eller har haft barn som mår riktigt dåligt så vet man att det är det enda som faktiskt spelar någon roll. Det absolut viktigaste är att mina barn mår bra, allt annat är sekundärt. Vi borde kanske alla reflektera mer över vad som faktiskt får oss att må bra och försöka göra mer av det och lägga mindre energi på det som inte får oss att må bra.